Klockan är strax efter åtta på morgonen. Susanne har precis packat ur sin väska, med sina böcker och material från bilen, och ska just kliva innanför dörrarna på skolan hon ska besöka.

Hon har hunnit med några mil i bilen och på vägen dit har hon funderat över mötet med dagens elever. Det är lika roligt och spännande varje gång, berättar hon, trots att hon har gjort det så många gånger förut.

”Varje klass och varje möte med just dessa elever är unikt. Jag brukar tänka på vilken ynnest det är att få komma ut och träffa så många barn, läsare och lärare och få se så många olika skolor i vårt avlånga land”, fortsätter hon.

Just den långa erfarenheten av att göra författarbesök och ha skrivarskolor eller deckarskolor för barn gör att Susanne känner sig trygg i rollen när hon ställer sig framför klassen. Innan eleverna kommer in och sätter sig har Susanne hunnit prata lite med läraren och stämt av upplägget.

Susanne ser sig själv som en kugge, ett komplement till det lärarna gör. Och många är de barn som ivrigt kommit i gång med att läsa böcker och som plötsligt vill skriva berättelser efter att Susanne har varit och besökt och inspirerat dem. Det vittnar de många tackmejl och samtal Susanne får ta emot efter sina besök.

”Det värmer i hjärtat att känna att jag kan vara med och bidra till barns läsning och skrivande”, säger Susanne MacFie.

Så drar lektionen igång.
Susanne berättar hur det är att vara författare, om frågor hon ställer till sig själv innan hon börjar skriva en berättelse för att skapa en grund och förklarar hur hon lägger upp en berättelse. Nyfikna ögon följer henne. Klassen lyssnar, ställer frågor. Susanne svarar vänligt och insiktsfullt på stort som smått. När hon vecklar upp sitt långa ark med notislappar hörs ett sus i klassen. ”Vad lång den är!”, ”…gör du en sån till varje bok?”, ”…är inte det jobbigt?” Frågorna är många och Susanne tar sig hela tiden tid till att svara.

Mängden böcker Susanne har skrivit är imponerande, 33 stycken har det hunnit bli. Det blir visuellt tydligt där de står uppställda vända mot klassen. Hon greppar en av sina deckarböcker om Moa och Måns i Hemliga Klubben och börjar läsa högt. Det är alldeles tyst och stilla i klassrummet. Alla lyssnar intensivt, några elever blundar.

Susanne har en förmåga att få också det lilla att bli spännande och intressant. Det märks inte minst när hon berättar om sin serie Legenden om De Fyra Elementen. När hon i slutet tar fram en liten karusell och får den att snurra, för att illustrera hur huvudpersonen Embla hamnar i Spelet om De Fyra Elementen, är det flera elever som drar efter andan.

Karusellen är inte den enda sak Susanne har med sig i sin väska. Hon berättar att hon har använt olika saker i sitt skrivande och att de nu är en del i att också inspirera barnen. Att både få höra och se konkreta saker ur böckerna, till exempel spännande deckarsaker, en fågel i porslin, en liten cykel gör skrivprocessen och förståelsen konkret och hjälper till att dra dem in i Susannes bokvärld.

Sakerna är också ett sätt att berätta och beskriva hur hon får platserna och personerna levande genom dofter, ljud och hur saker känns på ett enkelt och visuellt sätt.

”Allt handlar om att försöka få barnen nyfikna på böcker, läsa och att själva skapa berättelser. Jag brinner för det”, säger hon med eftertryck och man ser hur det glimmar till i hennes ögon.  

Susanne greppar tag i en påse med kanelstänger. Hon tar fram en stång och sätter den under näsan. ”En sån här använde jag när jag skulle beskriva ett kafé i en av mina deckarböcker, doften av kanelbullar, nybryggt kaffe och varm choklad med vispgrädde”, förklarar hon.

Allas blickar är riktade mot Susanne.

Om detta hade varit en dag med enbart författarbesök hade lektionen börjat lida mot sitt slut. Men detta är en dag då Susanne också har skrivarskola/deckarskola med klassen.

Susanne slungar in eleverna i ett mysteriäventyr. Tillsammans gör klassen grunden till en berättelse utifrån hur Susanne brukar göra. För dagen handlar det om en värdefull cykel som har blivit stulen. Eleverna är genast med på noterna. Ivriga händer sträcks i luften för att få vara med och fylla på berättelsen och få den att gå framåt med plats, misstänkta, motiv och ledtrådar. Entusiasmen och engagemanget är stort.

Sedan är det dags för alla att börja skriva själva. Vissa vill fortsätta på den spännande intrigen om cykeln, andra har fått en egen idé. Tydligt är att alla har fått en idé. Men först får de testa att planera upp sin berättelse. Det är tyst och lugnet lägrar sig i klassrummet, alla har kommit igång.

Under tiden går Susanne runt och hjälper dem. Ibland sträcks en hand upp och hon smyger dit och ger lågmält en hjälpande hand. För det är viktigt att ha lugn och ro när man ska skriva, det är lättare att tänka då och släppa loss sin fantasi, förklarar hon.

Mycket handlar just om att våga släppa loss sin fantasi och skriva det man kommer på. Det behöver inte alltid bli rätt och perfekt direkt. Det går alltid att gå tillbaka och ändra, förklarar Susanne.

Då och då gör Susanne pauser i elevernas skrivande, då hon berättar och ger tips om hur man kan skapa spänning och göra platserna och personerna levande. Tycker ni att det är svårt att börja och sluta en berättelse? frågar hon. Några nickar ivrigt. Varpå Susanne ger flera tips och läser upp exempel ur sina böcker på hur man kan inleda och avsluta en berättelse.

Ytterligare en hand åker upp i luten. Denna gång från en elev som tycker det är klurigt att hitta på namn till personerna. Susanne ger flera tips till klassen på hur hon brukar göra för att ge karaktärerna namn.

Många tycker research är spännande.
Det märks tydligt när Susanne berättar vad research är och att hon ofta gör research direkt på platsen om hon har valt ett riktigt ställe, vilket hon har gjort i flera av sina serier. Några i klassen planerar genast att ge sig ut på på skolgården på rasten för att kolla in miljön till sin berättelse.

Det råder en kreativ, förväntansfull stämning i rummet. Det skrivs, det kluras och funderas för fullt. Precis så som Susanne vill ha det. Titta här! utbrister en elev efter en stund och ler med hela ansiktet. Jag brukar nästan aldrig skriva något och nu har jag redan fått ihop två sidor.

Skrivarskolan börjar lida mot sitt slut. Eleverna lägger ifrån sig pennan och pappret och lyfter blicken mot Susanne som avslutar och knyter ihop skrivarsäcken. ”Tro på er själva, ni har en berättelse inom er, det ser jag. Ibland tar det lite tid att få ur sig den och man kan göra det på lite olika sätt, men ni kan, uppmuntrar hon klassen. Och framför allt, ha roligt när ni skriver. Skriv om sånt ni själva gillar, då blir det både roligare och enklare. Och glöm inte att läsa böcker, mycket böcker som ni tycker om. Både för att det är fantastiskt att få kliva in i de olika världarna men också för att det kommer göra det lättare för er att hitta på och skriva berättelser.”

Det sista Susanne hör när hon rullar ut sin väska ur klassrummet är hur en elev upprymt ropar efter henne: ”Jag ska fortsätta skriva på min berättelse på rasten och hemma ikväll!”

”Vilket härligt möte, lika kul som vanligt att få komma ut till en klass och skola”, utbrister Susanne med ett leende på läpparna.